Pepe på bokbinderiet

Det är arla tisdagsmorgon. Klockan är sex och Perparim dricker kaffe i sitt -vardagsrum. Strax bär det iväg med bil till jobbet på Klippans Bokbinderi.

Perparim Hamza är en ödmjuk kille med nära till skratt. 31-åringen är bosnier i hjärtat och hamnade i Sverige för tre år sedan. Hans familj flyttade från Kosovo med familjen till tyska staden Ziegen utanför Köln där de bodde mellan 1989 och 2002. Sen tillbaka till Kosovo igen. Till Sverige drog han för tre år sedan med kvinnan som han också har sina två barn med. Två pojkar, Edin på tre år och Kaysan på sina två år.
Det är tidig morgon och väl framme på Klippans Bokbinderi låser Perparim vant upp ytterdörren. Han är först på plats i lokalerna.
– Det är jag nästan alltid, säger han och hänger in jackan i omklädningsskåpet, lunkar mot personalmatsalen och lägger in dagens två medhavda hamburgare i kylskåpet. Därefter slår han på kaffebryggaren. Kollegorna börjar trilla in allt eftersom och tar för sig av kaffet. Redo att ta sig an ännu en arbetsdag.
För dagen är det mycket körkortsböcker som rullar i bokbinderiets produktion. Falsmaskinen viker det tryckta papperet till ett ark som vanligtvis innehåller uppemot 32 boksidor. Vidare till limbindaren. Pallarna med arken står uppradade och operatören ser till att trava upp buntar med ark i upptagningsmaskinen så arken hamnar på rätt plats för ihoplimmning. Här kommer också omslaget på plats. Det är här arken blir till bok.

– Antingen klamras sidorna eller så limmas de beroende på vilken typ av produkt det gäller, säger Perparim och berättar att de gör allt från böcker och tidskrifter, till broschyrer och skolkataloger.
Perparim Hamza, eller Pepe som alla hans kollegor kallar honom, står vid en av skärmaskinerna vilket är nästa steg i bokbindarkedjan. På löpband rullar de limmade böckerna in i maskinen efter att Perparim har programmerat maskinen för rätt bokformat. Nu ska de limmade böckerna, fortfarande med ark i, bli bläddringsbara.
– Jag är mest vid limbindaren och skärmaskinen men behövs det hjälp någon annanstans är jag självklart där också, säger Pepe medan han lätt pedantiskt och systematiskt staplar buntar av körskoleböcker på en pall.
– Det måste ju se snyggt ut!
Utan driftstopp och ett högt tempo kan 15 000 böcker bli klara för utlastning på en och samma dag. Beroende på jobbens storlek och bokupplagor hinner man med runt fyra–fem jobb om dagen. De tryckta alstren packas antingen i kartonger eller på pallar, allt efter kundens önskemål.
Perparim berättar att jobbet betyder mycket för honom. För ett år sedan såg han ett inlägg på Facebook att Ljungbergs Tryckeri, på andra sidan gatan, sökte bokbindare. Extrapersonal behövdes under en vecka. Perparim fick förtroendet och så småningom blev det en anställning.
– Det betyder mycket. Jag trivs bra. Det är svårt att klara sig utan jobb. Man har ett bättre liv med ett jobb. Jag blev glad när jag fick fast.
När Perparim kom till Sverige läste han svenska för invandrare (SFI) under ett halvår. Men språkutveckling gick betydligt bättre när han landade jobbet. Att han bara bott tre år i Sverige hörs knappt i talet.
– Det hjälpte mig jättemycket. Man lär sig mer svenska på jobbet än i skolan, poängterar Perparim.

Mycket tid för annat efter jobbet blir det inte.
– Jag har två små barn och sen spelar jag fotboll med vänner. Jag spelade väldigt mycket förr. Det var min hobby. Jag var målvakt i Kosovo, berättar han.
Dags för lunchrast. De anställda strömmar mot matsalen. Mikrovågsugnarna går varma och stämningen är god runt matborden.
– Jag brukar ha med mig mackor eller något i stil med kvällsmat. Men om jag inte hinner så köper jag något ute, säger Pepe och lassar upp sina två hamburgare på ett fat och hugger in.
Ljungbergs Tryckeri förvärvade Klippans Bokbinderi för 1,5 år sedan. Likaså köpte tryckeriet Norra Skånes civildel vilket innebär att en klammermaskin och två falsmaskiner fraktats ner till bokbinderiet. Ytterligare en skärmaskin är på gång. Dessutom har stora investeringar gjorts på i fabrikslokalerna. Från att tidigare haft plåtväggar har väggar och tak ljudisolerats och målats. En automatisk rullport vid
in- och utlastningen har kommit på plats för slippa kallras utifrån.
Förr om somrarna blev det så varmt i fabriken att anställda gick runt i shorts och svettades. Nu har arbetsmiljön förbättrats – vakuumpumpar och kompressorer har forslats till ett eget rum för att få bort värmen och bullret de skapar. Dessutom har det röjts undan en del bra-att-ha-grejer från produktionen för att få bättre logistik och flöden.
– Det har hänt väldigt mycket positivt, säger forne ägaren Bertil Stigson som går i pension till våren.
Bättre belysning börjar komma på plats och snart ska fem inloggningsstationer upprättas ute i produktionen så de anställda smidigt på egen hand kan skriva ut ordrar och rapportera sina tider.

Tillbaks till skärmaskinen. Perparim har hörselskydden på och lyssnar till toner av bosnisk popmusik. En och annan svensk dänga slinker också in i låtlistan. Många tankar far genom huvudet under en arbetsdag:
– Jag tänker på allt! Pengarna, säger Perparim blixtsnabbt och skrattar till innan han blir allvarligare:
– Det är väl på barnen, hur framtiden blir och sådana grejer.
Som med de flesta andra jobb kan det ibland kännas monotont, men stämningen kan alltid lättas upp genom att växla några ord med kollegorna.
– Vi pratar om privatlivet, vad som händer i världen och ”snackar lite skit”, säger Perparim.
– Jag gillar folket som jobbar här och det är kul att jobba med maskinen. Ibland blir det ju lite tråkigt men så är det väl på alla jobb.
Klockan är halv fyra och arbetsdagen har nått sitt slut. Perparim tvättar händerna och tar på sig jackan. En sista cigarett hinns också med utanför porten innan han sätter sig i sin blåa Golf.
– Jag ska åka direkt till mataffären nu, säger Perparim, hoppfull om framtiden:
– Jag hoppas att det blir bra och att det finns jobb. Jag drömmer om ett normalt liv med mina barn.